Idag fick vi äntligen träffa våra nya kompisar. Vi åkte till Uppsala Brukshundklubb på förmiddagen där vi stämt träff. Vi började med en skogspromenad tillsammans, det var 4-årige golden Lasse, 6 månaders Caesar som också är en springer, deras matte, Ella, min matte & jag. Lustigt nog var Caesar rätt lik mig i färgen - samma mörka bruna färg och rätt så heltecknad. Han hade lite mera vita fläckar på kroppen.

Till en början var vi alla kopplade och jag höll ju på att dra mig blå, hua så jag kämpade och det lät som om jag höll på att storkna. De andra skulle få gå lösa och min matte trodde väl inte att jag skulle ha någon anledning att springa ifrån dem så då släpptes jag också. Härliga tider! Oj vad vi kutade, Caesar och jag! Ner i diket, ut på åkern, tillbaka över diket med ett höjdhopp, gjorde en miss i avståndsbedömningen och for rätt in i dikeskanten... upp igen och ut på vägen i 100 knyck. Sladdade på alla löv som låg på vägen och for omkull men var snabbt uppe igen och så iväg. Inte undra på att man ligger som en kanelbulle nu och bara vill ta det lugnt.

"Bäst att ta igen sig ordentligt innan kvällens kurs"

Efter promenaden gick vi till appellplanen där de andra killarna tränade lite lydnad. Jag fattar inte hur de kunde koncentrera sig på sånt!!! Jag ville leka mer och allt som jag hittills lärt mig var som bortblåst. Visst gjorde matte några tappra försök att få kontakt med mig men inte ens köttbullar kunde få mig att göra såna avancerade tricks som att sitta  och gå fot har jag ALDRIG hört talas om. Min övning blev istället att vara passiv och inte få göra någonting. Dötrist, jag lovar och väldigt avancerat.

När vi kom hem igen stoppade matte tillbaka rådjursklöven i frysen. Hennes ambition var ju att lägga ett spår idag men hon insåg att det skulle bli lite väl mycket för mig. Har ju unghundskurs ikväll också. Klöven får vänta till helgen. Jag gick ju ett spår i söndags också, - den här gången med vinkel. Det gick precis lika bra som i lördags. Jag bara sätter ner nosen i backen och följer spåret - hur lätt som helst! I vinkeln ringade jag helt perfekt och då hittar jag ju spåret igen. Nu hade jag ju lite mer koll på vad som låg där i spårslutet och den här gången tog jag upp klöven och bar den en bit. Tänk vad min matte blir glad av det här! Det är riktigt kul att se henne stråla så fast regnet öser ner.

Nu ska jag få gå ut och rasta mig lite och kanske vi övar lite på sitt stanna kvar, gå "här" och ligg. Vi får se vad vi hittar på.