Matte tog med mig upp till skogen igår som utlovat. Under armen hade hon en vit plastpåse med okänt innehåll. Hon band fast mig i ett träd, gick fram någon meter och började sparka i backen. Nu kan man ju börja undra vad man har hamnat i för familj... Ur plastpåsen tog hon fram en rådjursklöv som hon rullade runt med foten och sen gick hon iväg med den dragandes efter sig. Inte undra på att hon var orolig att det skulle komma någon annan och se vad hon höll på med.

Hon försvann in bland träden och jag satt alldeles tyst och spanade en stund och så dök hon upp från andra hållet. Jaha, vad i hela friden ska vi göra nu? tänkte jag men behövde inte fundera speciellt länge. Vi gick fram till uppsparksplatsen och jag satte näsan i backen direkt. "Sök spår", "Spåra" hörde jag henne säga - uppmaningar som kändes helt onödiga... Jag kände direkt var spåret gick och följde det nogsamt. Min matte hade trott att det skulle gå i racerfart och att jag skulle slarva till det men icke sa Nicke!

Plötsligt försvann spåret så jag gjorde en ring tillbaka och då kom jag ju på det igen! Tror aldrig jag varit så här koncentrerad förut. Plötsligt kom jag fram till rådjursskanken och där låg visst en hög med godis också. Godiset struntade jag helt i, jag var totalt uppslukad av att bara nosa och nosa på skanken. Matte trodde att jag skulle plocka upp den och bära hem den och att det sedan skulle bli ett bestyr i att få mig att släppa den. Men nej igen, jag var hypnotiserad, koncentrerad och totalt fokuserad. Av ren och skär instinkt tog jag emot en godis som matte gav mig men så spottade jag raskt ut den igen. Vad ska man med godis till när man kan hänge sig åt en doft så intressant att allt annat känns oväsentligt. Nu ska vi noggrant studera min stamtavla för att se om inte självaste tjuren Ferdinand finns där någonstans bland mina anfäder. Jag känner mig starkt besläktad med en sådan doftkonnässör och min matte är jättedryg och säger att det börjar lukta viltspårchampionat här hemma.  

 .