Moltas, min Moltas. Det gäller att ha högsta klassens tålamod märker jag men tror inte att jag kvalar in där. Har haft några helvetiska promenader de senaste dagarna och mina händer är helt slut kan jag säga. Att han inte bara förstår att det är trevligare att gå lugnt och fint intill mig istället för att dra och dra och bara bli flåsig och dreglig.

 Trött hund efter att ha blivit kammad & klippt

Jag sitter allt som oftast med näsan i någon bok och läser om kontakt, vardagslydnad, gå fint i koppel och allt man kan tänka sig. Provar metoder som Fredrik Steen, Cesar Millan, Eva Bodfäldt och Barbro Börjesson förespråkar. Jag lyssnar på råd från vänner och bekanta och jag googlar. Jag kan snart hålla egna teorilektioner om hur man går tillväga men Moltas struntar högaktligen i allt och gör som han själv vill. Puh. Fast när det är mörkt ute kan man tro att han tävlar i de högre lydnadsklasserna för då går han minsann fot med huvudet nära mitt knä. Allt som oftast buffar han eller tittar upp på mig och vill ha kontakt. Dessa stunder är ljuvliga och lyckan bara virvlar runt inom mig.

"Usch vad det är tröttsamt att posera för kameran ideligen"

Och så går vi ju på kurs. Imorgon kväll är det dags igen och läxan gick ut på att stanna på kommando. Han har varit hur duktig som helst hela veckan så jag har stora förhoppningar om att det har gått in i hans huvud i alla fall. Imorgon ska vi öva på inkallning i lina om jag inte missminner mig så då ska hundarna ha sele på sig. Jag inhandlade en spårsele i helgen och den fick han inviga igår när vi gjorde ett släpspår åt honom.

Ibland tränar vi på att bara sitta och hålla fast en dummy

Igår stod det dusch på schemat när vi kom hem från skogen. Vi var lika blöta och leriga båda två. Fy vad jag är trött på det här vädret, kan det inte bli lite härliga minusgrader igen? Sådär frostigt och krispigt i luften så det känns friskt att gå ut.

Nåväl, idag fortsatte vi med pälsvården och jag klippte honom för första gången. Tog det väldigt försiktigt och effilerade ner det som börjat vippa på öronen. Var lite tuffare på insidan av öronen och klippte ur ordentligt där. Och så tog jag bort morrisarna som växt ut och spretade lite här och där. Kände mig jättenöjd efteråt men jag tror inte någon kommer märka någon skillnad...

Tja, sen var det dags att sticka till skogs och bli blöt och lerig igen.

Mammas snötnos utan morrisar och med mindre vippiga öron

Imorgon ska vi också träffa våra träningskompisar Caesar och Lasse. Jag fortsätter väl öva på kontakt och passivitet i närheten av andra hundar helt enkelt. Det är nog så komplicerat för min lilla älskling.